Alla har rätt att tycka.
Det finns inget brott som skulle ge dödsstraff i Sverige, men jag har kanske med min inledning redan blivit dömd som ovärdig att leva. När den franske filosofiläraren Robert Redeker lät sin artikel publiceras i Le Figaro hade han förväntat sig arga, brinnande motargument. Det fick han. Men han hade också i samma stund som publiceringen skrivit under på sin egen dödsdom. Nu är han på flykt. Han har ett pris på sin skalp. Han står under konstant polisövervakning och sover aldrig två gånger på samma ställe. Hela hans liv är förstört. Varför? Redeker beskrev sin syn, sin tolkning av Koranen. Han lät förstå att Profeten kanske inte var så god som det påstås. Det var hans syn, i en demokrati hade han fått höra åsikter från både troende muslimer och kristna och kanske, kanske inte, hade hans syn och förståelse för andra kulturer växt. Men nu är tydligen inte frankrike inte någon demokrati. Minns någon den danske karikatyrtecknaren som också blev dödshotad? Just det, Danmark är inte heller en demokrati längre. Jag vill påminna om att det inte finns dom och vi, det finns bara människor. Överallt byggs det nya murar, bakom dessa är vissa saker onämnbara, tabu. När censuren skoningslöst går fram och skapar tabu är möjligheten för den vanliga människan att själv avgöra vad som är sant eller falsk borta.
Nu skulle man kunna dra slutsatsen, tro, att det bara är en liten procent av de troende som utövar denna extrema form av överbeskyddande. Fel. Hela regeringar censurerar vad folket får ta del av. Reportrar utan gränser fördömde genast Egyptens (informationsministern Anas Al-Fekki's) beslut att förbjuda försäljningen av tre Europeiska nyhetstidningar vars utgåvor innehöll artiklar som ansågs "kränkande för Islam". Tidningarna är den franska Le Figaro, den tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung och den brittiska Guardian. Vid det här tillfället hade Le Figaro redan förbjudits i Tunisien. Tror inte regeringarna att folket är redo att möta utländska skribenters kritik mot en viss religion? Eller är det regeringarna som är rädda för vad folket kan tycka? Politik och religion borde vara två olika saker, som varken enskilt eller tillsammans ska få bestämma över liv och död.
Redeker uttrycker sina synpunkter på hur Paris borgmästare till årets Paris Playa (en kär tradition där man en gång per sommar sprider ut 2 km sand över Seines bankar) förbjöd G-string med motiveringen att det kunde orsaka "risk för problem med allmän lag och ordning". Enligt författaren så skulle det riktiga motivet vara politikerns fruktan för våldsamma protester från troende. Han kallar det att underkasta sig en form av islamistisk diktatur. Vidare berättar han om hur tillåtelsen att bära slöja är bevis på ett kvinnoförtryck som är opassande i samhället. Hur till vida Redeker bara är sur för årets uteblivna G-string låter jag vara osagt.
Jag anser inte att Redeker är korrekt i sin totala sågning av islam, inte heller när han anser att islam och kommunism liknar varandra. Hans argument säger att både islam och kommunism är ideologier som vill ha makt över stadsskicket, att både islam och kommunism för en destruktiv expansionspolitik. Vad jag anser och min vederläggning tänker jag inte skriva här. Jag vill låta alla ha möjlighet att dra egna slutsatser utan att vara färgade av mina åsikter. Jag skulle rekommendera alla att läsa Redeker's text i original. Jag skulle, det vill säga om det inte var så att artikeln numera är spärrad för åtkomst på Le Figaros hemsida. Kanske har Redeker rätt?
Välkommen till en värld i censur där inte alla har rätt att tycka.
.
Det nya Allianssverige börjar vakna till liv. Det är många som funderar på hur det samhället kommer att gestalta sig. Även jag. Men några tecken börjar skönjas. En sak är säker – det gick snabbt att bryta löften. Jag tänker på trängselavgifterna.