PÅ tisdag ska jag gå och se på den nya Bond-rullen. Ska bli spännande att se, själv tycker jag väl att konceptet låter lite tunt. Men alla kritiker verkar hylla filmen. Så jag måste väl ställa mig till den stora massan och faktiskt gå och se den...
Kanske inte "jag tänker, därför finns jag" stuket.
Men visst är den medveten om sig själv.
Roboten är programerad med en sextonstegsmetod för att komma underfund med hur den ser ut. I stället för att den VET hur den måste göra för att gå, så lär den sig det genom att pröva. Hela tiden byggs det artificiella modeller i robotens hjärna som försöker beskriva hur den själv ser ut, alla modeller existerar samtidigt och en sannolikhetsalgoritm bestämmer vilken som ska vara dominant för tillfället. Den som bäst beskriver vad roboten kan göra för tillfället blir följdaktligen den dominanta.
Så till skillnad från förprogramerade robotar som slutar fungera totalt när t.ex. ett ben går sönder, så byts bara den rådande, dominanta modellen ut till en annan som bättre stämmer in på hur roboten fungerar.
Den börjar halta sig fram!
Några skumma forskare har jämfört beteendemodellen med en katt. Men den iaktagelsen tror jag inte är helt korrekt.
Läs "originalet" på Reuters.
Nåja, gullig är väl att ta i, men rolig på ett konstigt sätt "funny" kan man nog säga att den är.
Vad är det då? Jo, det är en (på engelska) blobfish. Enligt Wikipedia heter den Psychrolutes marcidus på latin.
Den lever på väldigt djupa vatten (en kilometer ner eller mer) runt Australien. Den har ingen simblåsa eftersom gasen skulle vara alldeles för komprimerad av trycket under vattnet för att kunna lyfta fisken effektivt. Den har löst problemet genom att bestå helt av slem. Slem och gelé som är lättare än vatten.
Varför har jag en bild på en blobfisk här?
Det är för att den är en liten symbol för den destruktiva djupvattens-trollingen som varje sekund förstör stora dela av havsbotten. Alla länder i FN bestämde sig för att skydda livet på botten, utom Island. För att få dom att skriva på pappret med överenskommelsen så var man tvungen att ta bort, rensa lite i texten. Nu är pappret nästan helt värdelöst eftersom det inte påverkar något längre.
Här är en liten filmsnutt som handlar om en islänsk fiskare som insåg hur det fungerade och nu är en motståndare till djuphavsfisket:
Hur svårt kan det vara, för snart den hundrade gången är mitt namn felstavat i tidningen. Och det är inte det tjeckiska efternamnet, nej det har jag fått bokstavera fyra gånger för att det tillslut ska bli rätt, utan det är tydligen svårt att stava till Nick.
Nick är ett väldigt internationellt namn som kan användas i många länder. Men i Sverige måste jag tydligen heta (i värsta fall) Niklas, Nicklas eller (i bästa fall) Nicke eller något liknande.
Men lite kul är det...
Jag stog i fredags, innan kvällsträningen och hjälpte till med en insamling för minröjning i Afghanistan. Nyttigt va? För 10kr kan man röja ungeför en kvadratmeter. Inte mycket kanske, men det beror på vart den där kvadratmetern ligger. Om det är mitt i en by, eller på väg till skolan, ja då är det kanske tillräckligt för att rädda flera liv. Jag är faktiskt förvånad av hur många som gav pengar. Några bara någon krona, andra femtiolappar. Jag blir lite glad av sånt! Speciellt att folk ville ge pengar en fredagkväll.
Det får väl dom att känna sig lite bättre innan festen börjar kan tänkas.
Vi hade fixat en liten avspärrning i centrum med sådan där randig tejp ni vet, och så asatte vi ut skyltar som det stog: MINERAT på. Innanför avspärrningen la vi ut uppochner vända papptallrikar målade i grönt med en liten orange plupp ovanpå. Dom fick symbolisera minor. Och så hade vi massa marschaller och sånt. Vi fick precis den uppmärksamhet vi ville ha.
Att några typer från något radikal-kommunistiskt tjofrejs smög in i bakgrunden och delade ut sin tidning kunde man väl ha väntat sig.
Jag skulle väl inte kalla det en fest-freda för mig, jag samlade in pengar till FN och tränade. Hur toffel kan man bli? Men jag är ganska nöjd ändå.
I Afghanistan har haft egna krig och krig mot ryssar och amerikaner. Och alla har gillat minor. Finns till och med prylar kvar sen andra och första världskrigen. Och jag som tyckte jag hade en dålig dag. Life sucks and then you die...
På fredag ska jag gå i centrum och tigga pengar av folk. Pengarna ska gå till minröjning i fd. krigsdrabbade länder. Jag tror inte pengarna jag samlar in gör så stor skillnad, men lite kan dom nog göra!
Jag jobbar just nu med ett reportage om Pär Smedberg. Han har fjärde dan i Motuba-ha stilen Shito-ryu. Lite coolt va? Får se vad det blir av det hela!
På båten till Gotland spelade jag straffpoker. Ni vet, när man förlorar måste man göra något som de andra bestämmer.
I början gick det bra för mig, jag delade ut diverse straff som att göra tjugo armhävningar och stå på ett ben smatidigt som man dricker ett glas vatten och sånt. Sen hade jag förbrukat min tur. Jag förlorade stenhårt sju gånger på raken, och det var jag som blandade och delade ut korten så det var inget fusk eller så! Till att börja med fick jag göra lätta saker, hoppa runt resturangtorget på vänster ben, göra armhävningar när jag stog på händerna. Sen så blev det bara grövre, jag var tvungen att ställa mig på en stol i resturangtorget och skrika "jag är en bäver!". Jag drog på mig lite blickar kan jag ju säga. Vidare så sprang jag genom hela båten, två däck med bar överkropp. Ännu fler blickar, och jag blev dessutom stoppad av en liten kille som frågade om jag tränade karate; jag svarade ja och då sken han upp och sa "yes, jag visste det!" och gick iväg. Jag antar att jag har varit hans tränare på Norrbackaskolan någon gång, jag minns inte alla ungar. Senare blev jag tillsagd av personalen att sluta när jag för tredje gången gjorde kata i resturangtorget, jag skulle "tänka på de andra gästerna". Hmmpf!
Tillslut sa jag att när jag förlorar nästa gång så genomför jag mitt straff, och sedan slutar vi med alla dumheter. Nästa gång jag förlorade fick jag reda på vad de hade tänkt ut åt mig. Jag gick bort till en grupp på tio stycken fnittriga tjejer i sjuttonårsåldern, stannade och skapade ögonkontakt med en i gruppen, sedan lyfte jag min högerarm och spännde biceps så mycket jag kunde. Jag kysste min egen muskel, släppte ner armen och blinkade lite lagom förföriskt åt henne. Sedan gick jag därifrån!
Dom skrattade i säkert en kvart. Men jag lovar, jag var generad mycket längre än så!
Nu är det träniungsläger igen! Ska med båten vid 16:00 idag och sen kommer jag tillbaka någon gång på måndag.
Kan bli tufft.
Normalt brukar vi träna hela dagarna och nätterna, kata och grepp, sparring och grundkombinationer. Älska karate!
Nu måste jag bar hitta mitt bälte någonstans... Jag gillar inte när det är stökigt, men det betyder inte att jag alltid lyckas hålla det rent hemma...
Men mina förmyndare är ganska snälla, de kanske har hittat det någonstans.
I går var jag med på det lilla fackeltåget från öster ner till almedalen, vi kunde väl ha varit fler... Men det var ju så kallt att jag nästan kan förstå hur bekvämare personer inte orkade. Men jag släpade med mig tre kompisar iaf.
Innan vi gick till öster så fixade vi ihop till lite fika. Jag fixade ihop en enkel kladdkaka och köpte en påse med garanterat okravmärkta hallon, gabbe hittade lite pumpkin-pie från halloween och någon annan gick och köpte glass. Mums.
Som underhållning i almedalen hade dom hittat en vänsterpartist. Eller... jag vet ju inte att han var det, men han hade rufsigt vitt hår, var runt femtio år, hade lite skäggstubb och en lång, stickad tröja i lite olika färger. Vidare hade hanslitna byxor och en sjal.
Nämde jag att han spelade gitarr och spelade munspel?
Men han var helt okej, lät som Midnight Oil ungefär. Trevligt.
