Året är 2032, den första bemannade expeditionen till Mars får problem med omloppsmodulen. Blir det här scenariot någonsin verklighet, en tidningsrubrik? Varför vill vi till andra planeter?
En förklaring kan ju vara tävlingsmomentet, först till amerika, till nordpolen, till rymden. Att det finns en viss tjusning i det hela kan man inte förneka.
Men vänta nu, rymdkapplöpningen är över och har varit det sedan tidigt sjuttiotal. Numera arbetar man inte mot, utan med varandra och det är svårt att se vinsten för ett enskilt land med att vara först. Den riktiga förklaringen till varför vi vill upp i rymden är nog den samma som när vi beställer den där semesterresan till landet långt bort, vi vill ta semester från vardagslivet. Redan 1954 påbörjade resebyrån Thomas Cook ett projekt som fick namnet ”Moon Register”. Moon Register var en väntelista där intresserade kunde förhandsboka komersiella resor till månen med utresedatumet satt till tidigast möjligt. Listan som hade sextusen namn blev tyvärr ogiltig då resebyrån bytte ägare. Men exemplet visar att många, redan för över femtio år sedan drömde om att åka ut i rymden. En lång tid var det dock enbart förbehållet större länder att sköta det här med rymdresor, det blev mer forskning än semester i rymden. Nej, det riktiga loppet började 1995 i och med att Ansari X-Prize instiftades av Peter Diamandis. Ansari X-prize var 10 miljoner dollar som delades ut till ett rymdprojekt med nytta för mänskligheten, en förvisso liten summa i sammanhanget, men X-prize handlar mer om prestigen än om vinstsumman. Det viktiga i sammanhanget avr att inga statliga organisationer fick delta i tävlingen, bara civila. Peter Diamandis sa den 16 juli 2004 när han talade inför NASAs vetenskapskommité “As American many of us forget the debt we owe to early explorers. Tens-of- thousands of people risked their lives to open the 'new world' or the American west. Thousands lost their lives and we are here today as a result of their courage”. Det är lika mycket en fråga som ett påstående och fakta. Vad var det som fick våra förfäder att byta det trygga livet hemma mot en osäker tillvaro långt borta i fjärran? Vi söker och har alltid sökt efter spänning och äventyr, därför vill vi också ut i rymden. Kan det vara så enkelt? Visst är det sant att människans utvekling genom hela historien är präglad av vår nyfiken, men också av vår expansion. Som art har vi alltid expanderat till nya territorier, på både gott och ond givetvis, och nu när vi har slut på landmassor att upptäcka letar vi oss vidare ut i rymden.
Om nu rymdbaser och kolonier på andra planeter är ett sätt att fly, vad flyr vi då ifrån? Svaret är att vi flyr från både stora och små ansvar, men även från vår egen, allt mer förorenade planet. Gräset är alltid grönare på andra sidan sägs det och att bygga en ny värld på en kal ökenplanet är helt plötsligt mer tilltalande än att försöka rädda den civilisation vi har. Människan har en för måga att tänka kortsiktigt och till och med Naturvårdsverkets föredetta generaldirektör Valfrid Paulsson skrev på Debattsidorna i Dagens Nyheter den 10 februari 2003 under rubriken ”Bättre för miljön att inte sopsortera” att "Sortera inte hushållsavfallet. Engångsförpackningar och matrester kan kastas ihop och skickas till soptippen för förbränning. Det är bäst för såväl miljön som ekonomin och hushållningen med naturresurser."
Att vi söker oss till andra planeter beror på att vi förbrukar mer energi än vi har, vi lever på vår planets reserver och om vi inte snart hittar nya världar med mer energi kan vi inte fortsätta att leva som vi gör nu. Det finns också de som räknar med att vi om femtio till hundra år inte kommer att ha några fossila bränslen kvar och därför heller någon möjlighet att skjuta upp rymdraketer. Ska vi ut i rymden, så måste det ske nu. För annars blir vi strandsatta på vår planet för evigt. Världens ledare använder sig nu av samma princip som amerikanska rocksjärnor, live fast and die young, vi lever upp våra resurser snabbt och dör ut ännu snabbare.
Kanske är det så det ligger till i världen, att forskare i hemlighet redan har konstaterat att det är ute med oss och ”sisten av planeten är en rutten fis”? Men det finns fler anledningar att kolonisera andra planeter. Stephen Hawking, teoretisk fysiker och likställd med en nutida Einstein, sa i en intervju med Daily Telegraph den 16 oktober 2001 att "I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space. There are too many accidents that can befall life on a single planet. But I'm an optimist. We will reach out to the stars." Men tyvärr är fortfarande flykt det är frågan om, jag vill inte se människan som en råtta på väg att hoppa av skeppet. Jag hoppas att det i alla hjärtan finns lite av den gamla hederliga nyfikenheten som beskrivs på raderna 56 till 61 i Ulysses skriven 1842 av Alfred Lord Tennyson “Come, my friends, 'Tis not too late to seek a newer world. . . .” “To sail beyond the sunset, and the baths, Of all the western stars, until I die.”
Det bästa vi kan göra är att fortsätta med rymdprogrammet för att säkra människans överlevnad I det långa perspektivet. Men vi behöver också börja vårda den egna planeten för att överleva i ett kortare perspektiv. Det lär fortfarande dröja många år innan vi semestrar på en annan planet.
Och kom ihåg:
God has no intention of setting a limit to the efforts of man to conquer space.
— Pope Pius XII
Jag längtar till den dag jag vandrar på månen och undersöker stjärnorna; alldeles själv.
