Hederlighet i vårt land.

När jag nu stod vid växelautomaten på Cityterminalen. Där vid toaletten på övervåningen ni vet. Jag skulle växla till mig en femma för att betala. Egentligen kunde jag bara ha hoppat över spärren. Jag är fattig student och hade lite bråttom. Men nä, jag krånglade upp mina pengar och växlade det till femmor och tior.

Medan jag höll på med det här kom en fader i 30-års åldern med sin dotter runt 3 år. Han tittade hastigt på växelautomaten och sa sedan: jag har inga pengar på mig men om du kryper under kliver jag över. Det var vad han sa till sin dotter.
Precis bakom honom kom en äldre herre. Han såg ut att vara runt 65 och hade vitt, kammat hår. Han hade kostym och blanka, svarta skor på sig. Efter en hastig blick på först växelautomaten och sedan på fadern och dottern mumlade han mest för sig själv: Nä, jag har inga pengar på mig heller. Sedan lyfte han upp ett ben för att försiktigt kliva över spärren.
Precis då, i det ögonblicket kom städaren som ansvarar för toaletterna och när han ser vad det håller på med går han hastigt fram och säger med myndig röst (med svag brytning på typ turkiska): Så där får ni inte göra!

Pappa och dottern tar det stora klivet in bland toaletterna och säger att "vi har faktiskt bråttom". Den äldre herren stannar till en kort stund med benet i luften. Han ser ut som han precis blivit påkommen med handen i syltburken. Han drar kvickt tillbaka benet, styr upp sina ansiktsuttryck och drar fram en femma från bakfickan. Han betalar och går in.

Jag betalar min femma efter honom och går in.

Sensmoralen i denna berättelse är att det finns tre kategorier hederliga människor. Människor som får landet Sverige att gå runt.
Dessa tre är först och främst arbetarna (städaren).
Sedan på delad andraplats kommer studenter och invandrare.

Vilka två som i denna saga är bovarna får ni räkna ut själva.